Varför Washington inte kan ge upp

Tom Engelhardt
.

USA kommer nu att satsa på små krig och mikrokonflikter. Trots långvariga, massiva militära insatser med marktrupper i Irak och Afghanistan har de saknat förmåga att uppnå även Washingtons för tillfället mest minimala mål, skriver den amerikanske författaren Tom Engelhardt.

När det gäller ren våldsmakt, har det aldrig funnits någon liknande. Dess militär har delat in jorden – ja hela planeten – i sex militärområden. Flottan, med sina elva flygbestyckade stridsfartyg, behärskar haven och har gjort det ganska ohotat under nära sju decennier. Stridsflyget har behärskat de globala luftrummen, och trots att det har varit så gott som ständigt i beredskap under många år, har det inte mött ett enda fiendeplan sedan 1991 eller blivit allvarligt utmanat någonstans sedan tidigt 1970-tal. Flygflottan med drönare har visat sig i stånd att träffa prick och döda misstänkta fiender på jordens bakgårdar, från Afghanistan och Pakistan till Jemen och Somalia, utan större tanke på nationella gränser och än mindre på möjligheten att bli nedskjutna.

USA bekostar och tränar marionettarméer i flera världsdelar och har sammansatta hjälp- och träningsprogram med militär över hela världen. Från Italien till Australien, från Honduras till Afghanistan och på öar från Okinawa i Stilla havet till Diego Garcia i Indiska oceanen, är dess soldater förlagda i garnison på hundratals militärbaser, en del små och andra i samma storlek som amerikanska städer.

Vapentillverkarna är de mest avancerade på jorden och de dominerar den globala vapenmarknaden. Kärnvapnen som förvaras i silos, bombflyg och ubåtar skulle kunna förgöra flera planeter av jordens storlek. Spionsatelliterna är oöverträffade och obestridda. Underrättelsetjänsten kan lyssna på nästan alla världens telefonsamtal eller läsa nästan allas e-postbrev, från utländska statsledare till skumma terrorister. CIA och dess paramilitära styrkor, som växer i omfång, har kapacitet att kidnappa eftersökta personer varhelst de önskar, från det lantliga Makedonien till gatorna i Rom och Tripoli. För de många fångarna har man byggt upp (och nedrustat) hemliga fängelser över hela världen och på de militära flottbaserna.

Aldrig sedan mongolerna svepte över Europa och Asien har något liknande USAs väpnade styrkor, vad gäller avancerad och obestridd styrka, visat sig. Därför är det inte att undra på att amerikanska presidenter numera regelbundet använder sig av fraser som ”den bästa militärstyrkan världen någonsin känt till” när de beskriver den. Med denna logik borde jorden vara en lätt motståndare. Svagare nationer med betydligt mindre styrkor har i det förgångna kontrollerat vidsträckta territorier. Och trots mycket diskuterande om USAs nedgång och dess makts tillbakagång i en värld med fler makter, har dess styrka under detta nya århundrade att förinta och förstöra, döda och lemlästa, spränga och krossa bara vuxit.

Inget annat lands militär kommer i närheten av denna styrka. Inget annat land har mer än en handfull utländska baser. Inget annat land har fler än två flygburna stridsenheter. Ingen potentiell fiende har en sådan flotta med robotstyrda plan. Ingen fiende har mer än 60 000 specialstyrkor. Land för land skulle med lätthet förlora i tävlan. Ryssarna (tidigare ”Röda”) armén är en skugga av sitt forna jag. Européerna har inte upprustat påtagligt. Japans ”självförsvarsstyrkor” är starka och växer långsamt men under det amerikanska ”kärnvapenparaplyet”. Även om Kina hela tiden förklaras vara den kommande stormakten är den militära uppbyggnaden mycket uppreklamerad med dess enplansflotta (en relik från Sovjetunionens dagar) som fortfarande bara har regional styrka.

Trots denna överdådiga globala ekvation i makt har vi under mer än ett decennium fått en lektion i vad en överlägsen militär, oavsett hur förbluffande avancerad den än är, kan, och (för det mesta) inte kan uträtta under 2000-talet, när det gäller att förvandla den rådande versionen av vår planet jorden.

En destabiliserande maskin

Låt oss börja med vad USA kan göra. De senaste dokumenterade händelserna visar klart: det kan förstöra och destabilisera. Varhelst USA under senare år har utövat sin militära styrka, och om det resulterat i någon som helst bestående effekt, har det inneburit att hela regioner destabiliserats.

Om vi går tillbaka till 2004, nästan ett och ett halvt år efter att amerikanska trupper hade rullat in, var Bagdad plundrat och stod i lågor. Amr Mussa, ordförande i Arabförbundet, kommenterade olycksbådande: ”Porten till helvetet har öppnats i Irak.” Med de senaste vetenskapliga rönen om invasionen och kriget som förorsakat ofattbara 461 000 irakier döden och ytterligare tusentals varje år, och med Syrien i flammor, framstår detta som ett understatement.

Vi vet i dag att George W Bush och hans topptjänstemän var brinnande fundamentalister när det gällde att USAs militärmakt skulle ändra, kontrollera och dominera större delen av Mellanöstern (och om möjligt hela världen) och att de satte igång en radikal förändring av regionen. Deras invasion av Irak slog ett hål rakt i hjärtat av Mellanöstern, och utlöste ett inbördeskrig mellan sunni och shiiter som nu på ett katastrofalt sätt har spritt sig till Syrien och där tagit mer än 100 000 människors liv. De har hjälpt till att förändra regionen till ett stormigt hav av flyktingar. De har skapat förutsättningar för en tidigare icke existerande al-Qaeda i Irak (och nu en liknande version i Syrien) och lämnat landet utan skydd mot oräkneliga vägbomber och självmordsbombare, och med hotet, liksom i andra länder i regionen, av att delas itu.

Denna skiss som jag har tecknat här är mycket översiktlig. Det gäller både om du talar om destabilisering i Afghanistan där amerikanska trupper har befunnit sig på marken i 12 år och är kvar ännu, och Pakistan, där en CIA-ledd drönarkampanj i gränstrakterna har pågått under många år samtidigt som landet blivit allt ostadigare och mer våldsutsatt, och Jemen, där en grupp kallad al-Qaeda på den arabiska halvön vuxit sig allt starkare, och Somalia, där Washington gång på gång backat upp marionettarméer som man har tränat och finansierat samt dess understöd av militära angrepp utifrån på redan destabiliserade länder som sedan al-Shabab, en islamistisk gerillagrupp vilken blivit allt radikalare och våldsammare, spritt sig över regionala gränser. Resultatet har hela tiden varit detsamma: destabilisering.

Tänk på Libyen, där president Obama inte längre var förtjust i intervention med marktrupp och 2011 skickade in flygvapnet och drönare för att genomföra en intervention utan blodspillan (frånsett, naturligtvis, att de fanns på marken) och hjälpte till att störta Muammar Qaddafi, den lokala autokratin och hans hemliga polis och fängelseregim, och lanserade en energisk ung demokrati… oj, vänta ett ögonblick, inte riktigt. I själva verket, resultatet som, otroligt nog, kom som en överraskning för Washington, var ett allt mer förstört land med en hopplöst svag regering, med landet under kontroll av en räcka milisgrupper - en del islamistiska extremister – med en gerilla och ett krig vid gränsen och i grannlandet Mali (tack vare ett inflöde av vapen stulna från Qaddafis utspridda vapenarsenaler), en död amerikansk ambassadör, ett land så gott som odugligt vad gäller att exportera olja, och så vidare.

Libyen var i själva verket så totalt destabiliserat, så i avsaknad av centralt styre, att Washington helt nyligen kände sig fritt att sända amerikanska specialstyrkor till huvudstadens gator mitt på dagen för att genomföra en operation som innebar att fånga in en länge eftersökt misstänkt terrorist. En handling som var lika ”framgångsrik” som störtandet av Qaddafi-regimen och, på samma sätt, ännu mera destabiliserande av en regering som Washington fortfarande stödde i teorin. (Strax efteråt, fann sig premiärministern helt enkelt kidnappad av en milisgrupp vilket kan ha varit en del i ett kuppförsök.)

Undringar i den Moderna världen

Om den överväldigande militärmakten under Washingtons befäl kan destabilisera hela regioner på vår jord, vad kan då inte en sådan militärmakt mera göra? Svaret på denna fråga är inte helt klart och bestämt. Vad varje avgörande amerikansk militär aktion som genomförts detta århundrade har visat är att användandet av militär styrka, oavsett i vilken form, saknat förmåga att uppnå även Washingtons för tillfället mest minimala mål.

Om man reflekterar över denna undran i den Moderna världen; att ytterligare bre på den militära teknologin; ösa pengar över de väpnade styrkor; slå ut resten av världen; och inget av detta kan slå en påse nötter när det gäller att få världen att agera som du vill. Ja, för att ta Irak som exempel, Saddam Husseins regim blev snabbt ”halshuggen” tack vare de invaderande amerikanernas övermäktiga uppvisning i makt och muskler. Hans statsbyråkrati monterades ned, hans armé avskedad, en ockupationsmyndighet etablerades, uppbackad av utländska trupper. De slog sig strax ned på stora militärbaser som kostade flera miljarder dollar, där de var tänkta att i generationer ligga i garnison samtidigt som en lämplig ”vänskaplig” lokal regering installerades.

Det var där som Bush-administrationens drömmar grusades av några små, illa beväpnade rebellgrupper - terrorism - och ett brutalt etniskt/religiöst inbördeskrig. Till slut, efter nära nio års invasion och trots det faktum att Obama-administrationen och Pentagon var ivriga att behålla åtminstone en del amerikanska trupper stationerade där, vägrade en relativt svag regering, och trupperna avlägsnade sig och de sista representanterna för världens främsta makt smög iväg i nattens mörker. Bakom sig lämnade de, bland ruinerna av historiska ziggurat*, ”spökstäderna” och tömda eller plundrade amerikanska baser som blev våra monument i Irak.

En liknande process, men under ännu mera märkvärdiga omständigheter, tycks pågå i Afghanistan – ytterligare ett skådespel i vår tid som borde förbluffa oss. Att man efter nästan 12 år där ha funnit att man inte klarar av att slå ned en rebellgrupp i minoritet, drar Washington sakta tillbaka sina stridsenheter. Men man vill lämna bakom sig, på de enorma baserna vi har byggt upp där, kanske 10 000 ”utbildare” av den afghanska militären och en del specialstyrkor för att fortsätta att jaga al-Qaeda och andra terrorgrupper.

Artikeln är publicerad på www.tomdispatch.com där även artikelns avslutande del finns med. Tom Engelhardt har bland annat skrivit The United States of Fear as well as a History of the Cold War. Hans senaste bok: Terminator Planet: The First History of Drone Warfare 2001-2050. Medförfattare: Nick Turse.

*Tempelbyggnader från Mesopotamien som byggdes 600 år före Kristi födelse.

.