Kapitalismen, socialismen och Kuba

av James Petras
.

 

Femton års "övergång till kapitalismen" räcker mer än väl för att bedöma hur kapitalistiska politiker, privatiseringar, den fria marknadens politik och med flera ingrepp har fungerat och återverkat på ekonomi, samhälle och välstånd för folket.

Under kommunismen kontrollerade det offentliga ekonomiska beslut och nationens tillgångar. Sedan 15 år tillbaka har nästan all basindustri, energi, gruvdrift, kommunikationer, infrastruktur och partihandel antingen tagits över av europeiska och amerikanska multinationella bolag och maffiamiljardärer eller också lagts ned. Detta har lett till massarbetslöshet och tillfälliga jobb, relativ stagnation, omfattande utflyttning av företag och kapitalflykt med hjälp av illegala överföringar och tvätt av pengar, liksom utplundring av tillgångar.

I Polen har varvet i Gdansk, där fackföreningen Solidaritet såg dagens ljus, stängts och är idag ett museum. Den officiella arbetslöshetssiffran ligger på över 20 procent (Financial Times, 21-22 februari 2004) och har så varit under större delen av årtiondet. Ytterligare 30 procent har lågavlönade "jobb" i prostitution, smuggling, knarkhandel, loppmarknader, gatuhandel och underjordisk ekonomi. Förhållandena är likartade eller ännu värre i Bulgarien, Rumänien, Lettland och Östtyskland. Den genomsnittliga realtillväxten per capita under de senaste 15 åren ligger långt under den föregående 15-årsperioden med kommunism (i synnerhet om vi också räknar in hälsovård, utbildning, subventionerade bostäder och pensioner).

Levnadsstandarden har rasat
Vidare har de ekonomiska klyftorna vuxit pyramidalt. I toppen sitter 1 procent av befolkningen på 80 procent av alla privatägda tillgångar och över 50 procent av inkomsterna, under det att 50 procent eller mer lever under fattigdomsstrecket. I det gamla Sovjetunionen, särskilt i de södra och centralasiatiska republikerna, till exempel Armenien, Georgien och Uzbekistan, har levnadsstandarden rasat med 80 procent, nära en fjärdedel av befolkningen har flyttat ut eller står på bar backe, och industrier, statskassor och energikällor har plundrats. Vetenskap, hälsovård och utbildning har praktiskt taget smulats sönder. I Armenien minskade antalet forskare från 20.000 år 1990 till 5.000 fem år senare, och nedgången fortsätter (National Geographic, mars 2004). Från att ha varit Sovjetunionens högteknologiska centrum är Armenien idag ett land som styrs av kriminella ligor, där de flesta människor lever utan centralvärme och elektricitet.

I Ryssland är förödelsen och den ekonomiska tillbakagången om möjligt ännu värre. I mitten av 90-talet levde över hälften av befolkningen (en ännu större andel i utkanterna av Moskva och Sankt Petersburg) i fattigdom, och alltfler människor blev hemlösa, samtidigt som den offentliga hälsovården och utbildningen kollapsade. Aldrig någonsin i modern fredstid har ett land gått tillbaka så snabbt och så radikalt som det kapitalistiska Ryssland. Ekonomin har "privatiserats", vilket innebär att den tagits över av ryska gangsters anförda av åtta miljardärer som fraktat över 200 miljarder dollar ut ur landet, framför allt till banker i New York, Tel Aviv, London och Schweiz. Mord och terror har använts som verktyg åt den "ekonomiska konkurrenskraften", när vartenda område inom ekonomi och vetenskap decimerats och skickliga vetenskapsmän i världsklass fått se sina livsviktiga resurser och inkomster strypas.

Minskad livslängd i Ryssland
De som skott sig mest har varit gamla sovjetbyråkrater, maffiabossar, amerikanska och israeliska banker, europeiska markspekulanter, amerikanska imperiebyggare, militärister och multinationella bolag. Presidenterna Bush (d.ä.) och Clinton stod för den politiska och ekonomiska uppbackningen åt Gorbachovs och Jeltsins regimer, som höll uppsikt över utplundringen, med EUs och Israels benägna bistånd. Följden blev arbetslöshet, fattigdom, hopplöshet och en enorm ökning av antalet självmord, psykiska störningar, alkoholism, narkomaner och sjukdomar som var mycket sällsynta på sovjettiden. Livslängden bland ryska män rasade från 64 år under socialismens sista år till 58 år 2003 (Wall Street Journal 2.4.2004), och är alltså kortare än i Bangladesh och 16 år mindre än Kubas 74 år (Kubas officiella statistik från 2002). Bara i Ryssland har övergången till kapitalism lett till att över 15 miljoner dött i förtid, det vill säga dödsfall som inte hade inträffat om livslängden varit densamma som under socialismen). Antalet socialt betingade dödsfall under den framväxande kapitalismen kan jämföras med den värsta perioden under 30-talets utrensningar. Befolkningsexperter förutspår att Rysslands befolkning kommer att krympa med 30 procent under de närmaste årtiondena (Wall Street Journal 2.4.2004).

De värsta följderna av den väststödda "övergången" till kapitalism kommer vi att uppleva under de närmaste åren. Kapitalismens införande har fullständigt underminerat den offentliga hälso- och sjukvården och lett till en formlig explosion av dödliga infektionssjukdomar som man förr hade god kontroll över. FNs hiv/aids-program UNAIDS har publicerat en uttömmande rapport grundad på erfarenheter i Östeuropa och Centralasien, som slår fast att "över 1,5 miljoner människor i området är smittade idag (2004) mot 30.000 år 1995, och siffran stiger fortare än någon annanstans" (knappt 10.000 under socialismen). Antalet smittade är ännu högre i den Ryska Federationen, under det att ökningstakten bland ungdomar som vuxit upp under tiden 1998-2004 är bland världens högsta.

Kriminella ligor styr handel och politik
En starkt bidragande faktor till aids-epidemin är de kriminella ligorna i Ryssland, Östeuropa, Balkan och baltländerna, som smugglar heroin och årligen levererar över 200.000 sexslavar till bordeller världen över. Den brutala albanska maffian som opererar med det nyligen "befriade" Kosovo som bas, kontrollerar en betydande del av heroin- och sexhandeln i Västereuropa och Nordamerika. Enorma mängder heroin som framställs av de USA-stödda krigsherrarna i det "befriade" Afghanistan, passerar genom ministaterna i det gamla Jugoslavien och väller ut över västeuropeiska marknader. De "nyemanciperade" oligarkerna i den judiska maffian i Ryssland har stora intressen i handeln med narkotika, illegala vapen, kvinnor och flickor åt sexindustrin och i penningtvätt i USA, Europa och Kanada (Robert Friedman, Red Mafiya, 2000). Maffiamiljardärer har köpt och sålt praktiskt taget samtliga folkvalda politiker och partier i de självutnämnda "demokratierna i öst", i ständig informell eller formell samverkan med USAs och Europas underrättelsetjänster.

Ekonomiska och sociala indikatorer belägger entydigt att "existerande realkapitalism" är avsevärt ogynnsammare än den fulla sysselsättning, måttliga tillväxt och välfärdsstat som fanns under socialisttiden. För den enskilde och hans trygghet i den offentliga och den privata tillvaron, jobb, pension och sparande var det socialistiska systemet en vida säkrare plats att leva på än de maffiakontrollerade kapitalistiska samhällen det ersatts av. Politiskt sett var de kommunistiska staterna vida mottagligare för det arbetande folkets krav, man begränsade inkomstklyftorna i viss mån och diversifierade, industrialiserade och ägde samtliga större näringar. Under kapitalismen har de valda politikerna i de före detta kommunistiska staterna slumpat bort samtliga större näringar åt utländska eller lokala monopol, drivit fram groteska klyftor och struntat i det arbetande folkets behov av hälsovård och sysselsättning. Vad ägandeförhållandena inom massmedia beträffar, så har det statliga monopolet ersatts av utländska eller inhemska monopol som har samma likriktande verkan. Det råder knappast något tvivel om att en objektiv granskning av jämförande fakta från 15 års "övergång" till kapitalism och den socialistiska 15-årsperioden närmast före ger vid handen att nästan alla indikatorer på livskvalitet var högre under socialisttiden.

Kuba prioriterar arbete och hälsa
Låt oss nu gå till Kuba och göra en jämförelse mellan socialismen i det landet och de nya kapitalistländerna i Ryssland, Östeuropa och Syd- och Centralasien.

Kubas socialism drabbades hårt när Sovjetunionen och Östeuropa gick över till kapitalismen. Industriproduktion och handel rasade med 60 procent, och kubanernas kaloriintag per dag minskade med hälften. Trots det har barnadödligheten på Kuba fortsatt att minska från 11 per 1000 levande födda år 1989 till 6 år 2003 (vilket är bättre än USA). Under det att Ryssland bara avsätter 3,8 procent av sin BNP till offentlig hälso- och sjukvård och 1,5 procent går till privat vård, satsar kubanerna 16,7 procent. Meddellivslängden för män har minskat till 58 år i Ryssland, men har ökat till 74 på det socialistiska Kuba. Medan arbetslösheten stigit till 21 procent i det kapitalistiska Polen, har den krympt till 3 procent på Kuba. I de nya kapitalistländerna härjar knark och kriminella ligor, men Kuba har satt igång utbildningsprogram för arbetslösa ungdomar, som får lön för att lära sig ett yrke och får sedan anställning. Kubas oupphörliga framsteg inom bioteknik och medicin är i världsklass, under det att den vetenskapliga infrastrukturen i de gamla kommunistländerna har brutit samman och vetenskapsmännen har flyttat utomlands eller saknar resurser att arbeta med. Kuba vidmakthåller sin politiska och ekonomiska självständighet, samtidigt som de framväxande kapitalistländerna har blivit USAs militära skyddslingar och ställer legoknektar till USA-imperiets förfogande på Balkan, i Afghanistan och Irak.

Till skillnad från de östeuropéer som jobbar som legoknektar åt USA i tredje världen, så tjänstgör 14.000 kubanska hälsovårdsarbetare i några av de fattigaste områdena i Latinamerika och Afrika i samverkan med flera nationella regeringar som har bett att få del av deras yrkeskunnande. På Haiti verkar över 500 kubanska hälsovårdsarbetare. På Kuba är de flesta näringar offentligägda, men där finns också vissa privata marknader och samägda företag med utländska kapitalintressen. I de före detta kommunistländerna ägs nästan all basindustri av utländska intressen, vilket också är fallet med de flesta massmedia plus "kulturindustrin". Kuba har värnat om ett socialt skyddsnät med baslivsmedel, bostäder, hälso- och sjukvård, utbildning och idrott, men i de framväxande kapitalistländerna ser "marknaden" till att stora massor av arbetslösa och lågavlönade saknar tillgång till en stor del av dessa nyttigheter.

Förebyggande vård mot aids
Jämförande data om ekonomi och samhälle visar att Kubas "reformerade socialism" har givit vida bättre resultat än den nyinförda kapitalismen i Östeuropa och Ryssland, för att inte tala om Centralasien. Även med hänsyn till de negativa följdverkningarna av krisen i början av 90-talet och den växande turistindustrin på Kuba, så är det moraliska och kulturella klimatet i landet mycket sundare än i någon av de korrumperade och maffia-styrda regimerna. Också vad gäller AIDS ger Kuba den bästa förebyggande och humanaste vården i världen, med gratis mediciner, fri kost och välorganiserade och omfattande hälsovårdsprogram. Där ligger förklaringen till att Kuba har den lägsta hiv-frekvensen i hela u-världen, trots att där finns ett visst mått av turism- och låglönebetingad prostitution.

Debatten om socialism kontra kapitalism fortsätter, eftersom det som kommit efter den sovjetiska socialismen enligt alla betydande indikatorer är mycket sämre. Debatten fortsätter, eftersom Kubas landvinningar är så mycket större och därför att framväxande sociala rörelser i Latinamerika har fått till stånd förändringar i riktning mot självstyre (zapatisterna i Mexiko), mot demokratisering av jordägandet (MST i Brasilien) och kontroll av naturtillgångar (Bolivia), som är vida överlägsna allt som USA-imperialismen och den lokala kapitalismen har att erbjuda. Den framväxande socialismen är en ny skapelse som kombinerar gamla tiders välfärdsstat, Kubas medmänskliga satsningar på social trygget och zapatisternas och MSTs experiment med självstyre. Måtte det gå vägen!

James Petras Pensionerad amerikansk professor, som ägnat en stor del av sin gärning åt Latinamerika.
Översättning: Eva Sjöblom


.