Iran utmanar USAs kontrollbehov

av Noam Chomsky
.

 

USA trappar upp hoten mot Iran för att säkra kontrollen över oljetillgångarna i Mellanöstern. Det skriver Noam Chomsky.

I det energirika Mellanöstern är det bara två länder som inte har underkastat sig Washingtons grundläggande krav: Iran och Syrien. Som väntat är båda dessa länder fiender, och Iran den ojämförligt värsta. På samma sätt som var regel under det kalla kriget, så rättfärdigas användande av våld regelmässigt som en reaktion på huvudfiendens skadliga inflytande, oftast med tunnast möjliga förevändning. Under hand som Bush skickar mera trupper till Irak, kommer självklart ”avslöjanden” om iransk inblandning i Iraks inre angelägenheter - som om det i övrigt inte förekom någon inblandning i det landets affärer. Med den kallakrigsartade mentalitet som råder i Washington framställs Teherán som toppen av den shiitiska så kallade ”uppgången”, som sträcker sig från Iran till Hizbollah i Libanon, via shiiterna i södra Irak och Syrien. Det är inte heller förvånande att ”upproret” i Irak och de upptrappade hotelserna och anklagelserna mot Iran åtföljs av en motsträvig beredvillighet att delta i en konferens med länderna i regionen med dagordningen begränsad till Irak.

"Irak-effekten"
Denna minimala diplomatiska gest är förmodligen avsedd att dämpa den växande oron och vreden som Washingtons skärpta aggressivitet ger upphov till. Denna oro har fått ny näring i en ingående studie av ”Irak-effekten” gjord av terroristexperterna Peter Bergen och Paul Cruickshank, som avslöjar att Irak-kriget ”har gjort att terrorismen har sjudubblats världen över”. En ”Iran-effekt” skulle kunna bli ännu allvarligare.

För USA har den viktigaste frågan i Mellanöstern varit och är fortfarande faktisk kontroll över områdets exempellösa energitillgångar. Åtkomsten är av sekundär betydelse. Så snart oljan är ute på haven, kan den åka vart som helst. Kontroll uppfattas som ett redskap för global dominans. Det iranska inflytandet över ”uppgången” är en utmaning mot USAs kontroll. Genom en geografisk tillfällighet ligger världens största oljetillgångar i huvudsakligen shiitiska områden i Mellanöstern: södra Irak, angränsande områden i Saudiarabien och Iran, där också några av de största naturgasfyndigheterna ligger. Washingtons värsta mardröm skulle vara en lös shiitisk allians som kontrollerar största delen av världens olja och är oberoende av USA.

Om ett sådant block uppstod, skulle det kanske rentav ansluta sig till det Kina-baserade Asian Energy Security Grid. Iran skulle kunna bli den utlösande faktorn. Om det visar sig att Bush planerare åstadkommer något sådant, så skulle det allvarligt underminera USAs maktposition i världen.

För Washington är den värsta förolämpningen från Teherans sida en uppstudsighet, som går tillbaka till 1979, när shahen störtades, och till gisslandramat på USAs ambassad. Till straff gick Washington över till att stödja Saddam Husseins angreppskrig mot Iran, som lämnade hundratusentals döda efter sig. Sedan kom sanktioner som kunde likställas med mord och under Bush d.ä. avvisades Irans diplomatiska ansträngningar.

Krafter mot Iran-angrepp
DI juli invaderade Israel Libanon, den femte invasionen sedan 1978. Liksom tidigare var USAs stöd avgörande, ursäkterna tålde inte en sekunds granskning och konsekvenserna för det libanesiska folket blev allvarliga. Bland förevändningarna för att invadera Libanon sades att Hizbollahs raketer skulle kunna avvärja ett amerikansk-israeliskt anfall mot Iran. Trots vapenskramlet misstänker jag att det är föga troligt att Bush-administrationen kommer att anfalla Iran. Mot detta finns en överväldigande folkopinion i USA och världen över. Det verkar dessutom som om militären och underrättelsetjänsten i USA också är emot. Iran kan inte försvara sig mot ett angrepp från USA, men man kan svara på andra sätt, bland annat genom att uppvigla till än större kaos i Irak. En del ännu mera varnande röster höjs, bland annat den brittiske militärhistorikern Corelli Barnet, som skriver att ”ett anfall mot Iran skulle de facto utlösa det tredje världskriget”.

Å andra sidan blir ett rovdjur ännu farligare och oberäkneligare när det såras. Om Bush-administrationen desperat försöker rädda något, skulle man kunna riskera ännu större katastrofer. Bush-administrationen har åstadkommit en ofattbar katastrof i Irak. Man har varit oförmögen att skapa en pålitlig lydstat, och man kan inte dra sig ur utan att riskera att förlora kontrollen över Mellanösterns energitillgångar.

Under tiden kanske Washington försöker destabilisera Iran inifrån. Den etniska blandningen i Iran är komplicerad, en stor del av befolkningen är inte persisk. Här finns separatistiska tendenser och det är troligt att Washington försöker underblåsa dem (Khuzestan vid golfen, till exempel, där Irans olja är koncentrerad, är ett till största delen arabiskt, inte persiskt område).

Stryper Iran ekonomiskt
Upptrappningen av hoten tjänar också till att pressa andra till att sluta upp bakom USAs satsning på att strypa Iran ekonomiskt, vilket kan förutspås få framgång i Europa. En annan förutsägbar och förmodligen avsedd konsekvens är att de iranska ledarna sporras till att skärpa förtrycket maximalt, varigenom man främjar oordning och försvagar reformisternas position.

Det är också nödvändigt att demonisera ledarna. I väst valsar vilket befängt uttalande som helst av president Ahmadinejad snabbt runt i rubrikerna, i tveksam översättning. Men Ahmadinejad har ingen kontroll over utrikespolitiken, som ligger i händerna på hans överordnade, den högste ledaren Ayatollah Ali Khamenei. Massmedia i USA tenderar att strunta i Khameneis uttalanden, särskilt om de håller en försonlig ton. När Ahmadinejad säger att Israel inte borde få existera, så får det omfattande nyhetstäckning, men tystnad råder när Khamenei säger att Iran stöder Arabförbundets ställningstagande om Israel-Palestina och manar till normalisering av relationerna med Israel, om Israel går med på det internationella samförståndet kring en tvåstatslösning.

Iran inringat av USA-styrkor
USAs invasion av Irak blev praktiskt taget en uppmaning till Iran att utveckla en kärnvapenavskräckning. Budskapet var att USA angriper efter eget skön, under förutsättning att målet för angreppet är försvarslöst. Iran är nu kringränt av USA-styrkor i Afghanistan, Irak, Turkiet och Persiska viken, och alldeles i närheten finns kärnvapenmakterna Pakistan och Israel, supermakten i området, tack vare USAs stöd.

2003 erbjöd sig Iran att förhandla om samtliga olösta frågor, inklusive atompolitiken och relationerna Israel-Palestina. Washingtons svar blev att sätta munkavle på den schweiziske diplomat som hade erbjudandet med sig. Påföljande år nådde EU och Iran en överenskommelse om att Iran skulle sluta med att anrika uran; i gengäld skulle EU ställa ”fasta garantier i säkerhetsfrågor” – en kryptisk anspelning på USA-Israels hot att bomba Iran.

Europa höll inte överenskommelsen, uppenbarligen som följd av påtryckningar från USA. Ett verkligt intresse från Washingtons sida för att hindra Iran från att utveckla kärnvapen skulle ha lett till att EUs överenskommelse tillämpades, att man gick med på meningsfulla förhandlingar och gick samman med andra i strävan efter att integrera Iran i det internationella ekonomiska systemet.

av Noam Chomsky, publicerat i The Guardian, 10 mars 2007

Översättning: Eva Sjöblom

.