USA
trappar upp hoten mot Iran för att säkra kontrollen över oljetillgångarna
i Mellanöstern. Det skriver Noam Chomsky.
I
det energirika Mellanöstern är det bara två länder som inte har underkastat
sig Washingtons grundläggande krav: Iran och Syrien. Som väntat är
båda dessa länder fiender, och Iran den ojämförligt värsta. På samma
sätt som var regel under det kalla kriget, så rättfärdigas användande
av våld regelmässigt som en reaktion på huvudfiendens skadliga inflytande,
oftast med tunnast möjliga förevändning. Under hand som Bush skickar
mera trupper till Irak, kommer självklart ”avslöjanden” om iransk
inblandning i Iraks inre angelägenheter - som om det i övrigt inte
förekom någon inblandning i det landets affärer. Med den kallakrigsartade
mentalitet som råder i Washington framställs Teherán som toppen av
den shiitiska så kallade ”uppgången”, som sträcker sig från Iran till
Hizbollah i Libanon, via shiiterna i södra Irak och Syrien. Det är
inte heller förvånande att ”upproret” i Irak och de upptrappade hotelserna
och anklagelserna mot Iran åtföljs av en motsträvig beredvillighet
att delta i en konferens med länderna i regionen med dagordningen
begränsad till Irak.
"Irak-effekten"
Denna minimala diplomatiska gest är förmodligen avsedd att dämpa den
växande oron och vreden som Washingtons skärpta aggressivitet ger
upphov till. Denna oro har fått ny näring i en ingående studie av
”Irak-effekten” gjord av terroristexperterna Peter Bergen och Paul
Cruickshank, som avslöjar att Irak-kriget ”har gjort att terrorismen
har sjudubblats världen över”. En ”Iran-effekt” skulle kunna bli ännu
allvarligare.
För
USA har den viktigaste frågan i Mellanöstern varit och är fortfarande
faktisk kontroll över områdets exempellösa energitillgångar. Åtkomsten
är av sekundär betydelse. Så snart oljan är ute på haven, kan den
åka vart som helst. Kontroll uppfattas som ett redskap för global
dominans. Det iranska inflytandet över ”uppgången” är en utmaning
mot USAs kontroll. Genom en geografisk tillfällighet ligger världens
största oljetillgångar i huvudsakligen shiitiska områden i Mellanöstern:
södra Irak, angränsande områden i Saudiarabien och Iran, där också
några av de största naturgasfyndigheterna ligger. Washingtons värsta
mardröm skulle vara en lös shiitisk allians som kontrollerar största
delen av världens olja och är oberoende av USA.
Om
ett sådant block uppstod, skulle det kanske rentav ansluta sig till
det Kina-baserade Asian Energy Security Grid. Iran skulle kunna bli
den utlösande faktorn. Om det visar sig att Bush planerare åstadkommer
något sådant, så skulle det allvarligt underminera USAs maktposition
i världen.
För
Washington är den värsta förolämpningen från Teherans sida en uppstudsighet,
som går tillbaka till 1979, när shahen störtades, och till gisslandramat
på USAs ambassad. Till straff gick Washington över till att stödja
Saddam Husseins angreppskrig mot Iran, som lämnade hundratusentals
döda efter sig. Sedan kom sanktioner som kunde likställas med mord
och under Bush d.ä. avvisades Irans diplomatiska ansträngningar.
Krafter
mot Iran-angrepp
DI juli invaderade Israel Libanon, den femte invasionen sedan 1978.
Liksom tidigare var USAs stöd avgörande, ursäkterna tålde inte en
sekunds granskning och konsekvenserna för det libanesiska folket blev
allvarliga. Bland förevändningarna för att invadera Libanon sades
att Hizbollahs raketer skulle kunna avvärja ett amerikansk-israeliskt
anfall mot Iran. Trots vapenskramlet misstänker jag att det är föga
troligt att Bush-administrationen kommer att anfalla Iran. Mot detta
finns en överväldigande folkopinion i USA och världen över. Det verkar
dessutom som om militären och underrättelsetjänsten i USA också är
emot. Iran kan inte försvara sig mot ett angrepp från USA, men man
kan svara på andra sätt, bland annat genom att uppvigla till än större
kaos i Irak. En del ännu mera varnande röster höjs, bland annat den
brittiske militärhistorikern Corelli Barnet, som skriver att ”ett
anfall mot Iran skulle de facto utlösa det tredje världskriget”.
Å
andra sidan blir ett rovdjur ännu farligare och oberäkneligare när
det såras. Om Bush-administrationen desperat försöker rädda något,
skulle man kunna riskera ännu större katastrofer. Bush-administrationen
har åstadkommit en ofattbar katastrof i Irak. Man har varit oförmögen
att skapa en pålitlig lydstat, och man kan inte dra sig ur utan att
riskera att förlora kontrollen över Mellanösterns energitillgångar.
Under
tiden kanske Washington försöker destabilisera Iran inifrån. Den etniska
blandningen i Iran är komplicerad, en stor del av befolkningen är
inte persisk. Här finns separatistiska tendenser och det är troligt
att Washington försöker underblåsa dem (Khuzestan vid golfen, till
exempel, där Irans olja är koncentrerad, är ett till största delen
arabiskt, inte persiskt område).
Stryper
Iran ekonomiskt
Upptrappningen av hoten tjänar också till att pressa andra till att
sluta upp bakom USAs satsning på att strypa Iran ekonomiskt, vilket
kan förutspås få framgång i Europa. En annan förutsägbar och förmodligen
avsedd konsekvens är att de iranska ledarna sporras till att skärpa
förtrycket maximalt, varigenom man främjar oordning och försvagar
reformisternas position.
Det
är också nödvändigt att demonisera ledarna. I väst valsar vilket befängt
uttalande som helst av president Ahmadinejad snabbt runt i rubrikerna,
i tveksam översättning. Men Ahmadinejad har ingen kontroll over utrikespolitiken,
som ligger i händerna på hans överordnade, den högste ledaren Ayatollah
Ali Khamenei. Massmedia i USA tenderar att strunta i Khameneis uttalanden,
särskilt om de håller en försonlig ton. När Ahmadinejad säger att
Israel inte borde få existera, så får det omfattande nyhetstäckning,
men tystnad råder när Khamenei säger att Iran stöder Arabförbundets
ställningstagande om Israel-Palestina och manar till normalisering
av relationerna med Israel, om Israel går med på det internationella
samförståndet kring en tvåstatslösning.
Iran
inringat av USA-styrkor
USAs invasion av Irak blev praktiskt taget en uppmaning till Iran
att utveckla en kärnvapenavskräckning. Budskapet var att USA angriper
efter eget skön, under förutsättning att målet för angreppet är försvarslöst.
Iran är nu kringränt av USA-styrkor i Afghanistan, Irak, Turkiet och
Persiska viken, och alldeles i närheten finns kärnvapenmakterna Pakistan
och Israel, supermakten i området, tack vare USAs stöd.
2003
erbjöd sig Iran att förhandla om samtliga olösta frågor, inklusive
atompolitiken och relationerna Israel-Palestina. Washingtons svar
blev att sätta munkavle på den schweiziske diplomat som hade erbjudandet
med sig. Påföljande år nådde EU och Iran en överenskommelse om att
Iran skulle sluta med att anrika uran; i gengäld skulle EU ställa
”fasta garantier i säkerhetsfrågor” – en kryptisk anspelning på USA-Israels
hot att bomba Iran.
Europa höll inte överenskommelsen, uppenbarligen som följd av påtryckningar
från USA. Ett verkligt intresse från Washingtons sida för att hindra
Iran från att utveckla kärnvapen skulle ha lett till att EUs överenskommelse
tillämpades, att man gick med på meningsfulla förhandlingar och gick
samman med andra i strävan efter att integrera Iran i det internationella
ekonomiska systemet.
av
Noam Chomsky, publicerat i The Guardian, 10 mars 2007
Översättning:
Eva Sjöblom