De
alliansfria ländernas rörelse (ALR) har börjat återhämta sig och samlar
de 118 medlemsstaternas krafter till motstånd mot USAs och EUs dominans.
I september 2006 hölls ett toppmöte i Havanna.
1955
samlades ledare för 29 asiatiska och afrikanska länder i Bandung,
Indien. Det var Nehru som kallat första generationen ledare i de länder
som uppnått befrielse från det koloniala förtrycket. De skrev ner
”Bandungprinciperna” för en gemensam politik för självständighet,
fred och utveckling. De låg sedan till grund för bildandet av den
alliansfria rörelsen vars första toppmöte ägde rum 1961 i Belgrad,
Jugoslavien med 25 deltagande länder. Kuba var det enda medlemslandet
från Latinamerika.
Rörelsens
grundades på principerna om försvar för ländernas självständighet,
motstånd mot apartheid, ickeanslutning till militärallianser, kamp
mot imperialism i alla dess former, kamp för nedrustning, icke inblandning
i inre angelägenheter, stärkandet av FN, demokratisering av de internationella
relationerna, social och ekonomisk utveckling och omläggning av den
ekonomiska världsordningen. Målet kan verka lika avlägset nu som då.
60- och 70-taletes optimism vad gäller de fattiga ländernas utveckling
bröts av 80- och 90-talens nyliberala globalisering. Det är i motståndet
mot denna som rörelsen nu vill återta sin betydelsefulla roll på den
internationella scenen.
Rörelsen
har med det senaste Havannamötet hållit 14 toppmöten. Antalet medlemsländer
har ökat till 118, nästa två tredjedelar av FNs 192 medlemsländer,
med två nya upptagna i Havanna: Haiti och Saint Kitts and Nevis. Rörelsen
är ingen organisation med stadgar och beslutande församlingar. Mellan
toppmötena vart tredje år är det möteslandets regering som leder och
företräder rörelsen tillsammans med en samordningsbyrå och en rad
arbetsgrupper. Mellan de egna toppmötena är rörelsen framför allt
synlig och märkbar i FN genom sina samlade aktioner och ställningstaganden
i Generalförsamlingen och i olika FN-organ.
Kuba
drivande kraft
Tidigare hade rörelsen sin identitet som en tredje kraft mellan de
två supermakterna. Efter Sovjets kollaps 1991 försvagades rörelsen.
Många länder som tidigare kunnat skapa visst utrymme för en självständig
politik blev utelämnade åt kalla krigets segermakt och dess allierade
och den nyliberala globaliseringen. Det har lett till utarmning, miljöförstöring,
konflikter, krig och bankrutter och framväxten av kraftiga proteströrelser.
Som svar på detta – och i kraft av detta - har den alliansfria rörelsen
börjat återhämta sig på 2000-talet och samlat krafterna för motstånd
mot USAs och EUs dominans. Kuba har varit en drivande kraft med växande
prestige i takt med den egna, alternativa modellens stora framgångar
och omfattande bistånd till de flesta av rörelsens medlemsländer.
ALF
är inte detsamma som 77-gruppen. Där ingår 131 länder och den har
mer begränsat syfte gällande ekonomiska frågor, men eftersom det flesta
är samma länder råder ingen konkurrens eller olika ställningstaganden.
11-16
september samlades den nu 118 länder starka alliansfria rörelsen till
toppmöte i Havanna. Hälften skickade sina presidenter, övriga sina
vicepresidenter, premiär- och utrikesministrar. Tillsammans blev det
cirka 3 000 deltagare innefattande de sju internationella organisationer
som var observatörer tillsammans med Kanada och flera EU-länder, varav
Sverige genom sin ambassadör på Kuba.
Bortsett
från media i länder som Sverige gav internationella och nationella
media stort utrymme åt detta toppmöte för två tredjedelar av världens
länder. Dess överläggningar och starka, samlande budskap mot hot-
och krigspolitik, ekonomisk utpressning, orättfärdig handel, brott
mot folkrätten, konsumtionsslöseri, vapenhandel och upprustning, miljöförstöring,
etc sändes i sin helhet i realtid på kubansk TV och ut i världen.
Mötet präglades av stor öppenhet och lugn tillförsikt, utan varken
kravallstaket, tårgas eller till tänderna beväpnade poliser.
FNs
avgående generalsekreterare Kofi Annan var där och välkomnade den
alliansfria rörelsens vitalisering som ett uttryck för att de fattiga
inte längre accepterar sin underordning och underströk dess viktiga
roll i världssamfundet för att uppnå millenniemålen. De allra flesta
av de 80 talarna i plenum, inklusive Kofi Annan, vände sig i mer eller
mindre skarpa, direkta eller indirekta ordalag mot Bush-regimen och
de brott som begås i namn av krig mot terrorismen. De accepterade
inte USAs herrefolksattityd gentemot resten av världen och dess utnyttjande
av FN och dess säkerhetsråd som ett redskap för den egna utrikespolitiken.
Flera framhöll vikten av att demokratisera FN, framför allt säkerhetsrådet,
och att bindande beslut ska fattas av Generalförsamlingen.
Fredssamtal
Indien-Pakistan återupptas
Inför mötet satte västjournalister sitt hopp till att mötet skulle
bli ett misslyckande dels på grund av Fidel Castros sjukdom, dels
på grund av att flera av medlemmarna är allierade till eller beroende
av USA. Nu leddes toppmötet förträffligt, enligt samstämmiga bedömare,
av Kubas förste vicepresident Raul Castro, andre vice Carlos Lage
och utrikesministern Felipe Perez Roque. Och Indien som väst hade
förhoppningen skulle tona ner kritiken mot USA och EU var visserligen
inte lika tydlig i sina fördömanden av ”första världen” som flertalet,
men ändå otvetydig i sin uppslutning kring toppmötets slutdeklaration
och särskilda uttalanden.
Ett
av toppmötets stora händelser var återupptagandet av fredssamtalen
mellan Indien och Pakistan. Det noterades också att Iraks vicepresident
Al Hasimi tydligt sade att tillbakadragandet av ockupationsstyrkorna
är en förutsättning för nationell enhet och utveckling av levnadsvillkoren.
Stor
vikt lades vid stärkt samarbete Syd-Syd, och nu med nya bättre förutsättningar
än tidigare. Nya ekonomiska styrkeförhållanden gör det återigen svårare
för USA och EU att hota uppstudsiga länder med blockad. Kina kan förse
Venezuela, Bolivia och Iran med allt vad de behöver. Det kan också
andra länder på uppgång som Brasilien, Indien och Sydafrika göra.
Chaves
föreslog en Sydbank
Venezuelas president Chávez la två konkreta förslag: Dels skapandet
av en Sydkommission för att återuppta det arbete som Julius Nyerere
för 25 år sedan ledde och som resulterade i krav på en ny ekonomisk
världsordning. Det trängdes dock omedelbart undan av Reaganomics offensiv
från 80-talet och framåt. Dels skapandet av en Sydbank som alternativ
till de USA-styrda IMF och Världsbanken. Sådana initiativ finns redan
på regional nivå. Chávez lanserade också en ny Syd-nyhetsbyrå för
att ta upp kampen med de stora jättarna som dominerar nyhetsflödet
i världen. Som exempel på hur Syd-Syd-samarbetet kan utvecklas framhölls
också de biståndsprogram som Kuba lanserat inom hälsovård och alfabetisering
och utbildning. De har visat sig få stort genomslag bland de fattiga
folklagren i många länder och visar vägen för Syd-Syd-solidaritet.
Alla
regeringar kommer naturligtvis inte att leva upp till åtagandena,
alla har inte förutsättningar. Några vill inte ens, en del för att
inte stöta sig med globala ekonomiska centra - USA, EU och Japan -
som de är beroende av, andra för att de representerar inhemska härskarklasser.
Det finns också politiska, ideologiska, religiösa skillnader och motsättningar
av alla möjliga slag. Det som förenar är de gemensamma problemen och
behovet av att ha en försvarsmekanism mot den första världens övermakt.
Redan
att uppnå konsensus i ord är inte lätt, men det möjliggjordes av att
det handlar om försvaret för mänsklighetens mest grundläggande krav
på rättvisa, något som ingen öppet kan avfärda. Men denna gång underlättades
samförståndet också av insikten om att en förändringsprocess är på
gång i världsskala. Inte bara i Latinamerika växer den folkliga medvetenheten
och kampen för rättvisa. Många regeringar i fattiga länder i Asien
och Afrika kämpar hårt för att kunna föra en oberoende utrikespolitik.
Nya makter växer också fram i den internationella ekonomin som Kina
och Indien – Indien är medlem i ALR, Kina observatör – som kan komma
att ersätta nuvarande maktcentra. Den nyliberala politik som tvingats
fram av nuvarande stormakter visar uppenbara tecken på utmattning.
Den försvårar de problemen som orsakas av kapitalismens globala dominans
i stället för att lösa dem, vilket leder hela systemet till kris.
En stor ekonomisk kris kan driva på utvecklingen eller tvinga den
på reträtt. Den alliansfria rörelsen kan bli avgörande för om krisen
kan öppna för ett mer rättvist och jämlikt samhälle, eller tvärtom
leda till ett mer orättvist och med större klyftor.
Kuba ordförande till 2009
Kubas president är nu ordförande fram till 2009 - nästa toppmöte i
Kairo - då Egypten tar över. Kuba har nu till uppgift att ta fram
en handlingsplan för att gå från ord till politisk och diplomatisk
handling i internationella fora.
När
toppmötet avslutades och deltagarna reste vidare till New York och
öppningen av FNs Generalförsamling var det med förhoppningen att med
denna pånyttfödelse skulle rörelsen kunna återta sin ledande roll.
Deltagarna uttryckte sin övertygade om att Kuba med sin erfarenhet
som en av rörelsens grundare, och med sin internationella auktoritet,
seriösa arbete, prestige och sina förbindelser med alla rörelsens
medlemmar, kan leda rörelsens arbete nästa tre år och fortsätta det.
I
FNs Generalförsamling öppnade George Bush med att kungöra den aggressiva
politikens fortsättning och hotade öppet Iran, Syrien, Nordkorea med
”förebyggande anfall”. Han fick minst applåder av alla, vilket borde
vara särskilt illavarslande för honom eftersom det var Venezuelas
och Bolivias presidenter som fick de starkaste. I Chavez fall handlade
det om 5 minuter stående ovationer efter brandtalet mot USAs politik,
där han parerade Bush tal om ”ondskans axelmakter” med att utnämna
George W till djävulen själv.
Mål
för alliansfria rörelsen
Mötet antog med konsensus i alla frågor en rad viktiga dokument:
Att
vara ett forum för politisk samordning och överenskommelse mellan
Syd-länder för att främja gemensamma intressen, solidaritet, enhet
och samordning.
Att
försvara grundläggande och omistliga principer i alla internationella
relationer som FN-stadgan, internationell rätt, multilateralism, rätten
till fred med rättvisa, rätt till utveckling, samma rätt för alla
nationer, oberoende av storlek, utvecklingsnivå och makt.
Att
försvara de internationella organisationernas roll, och deras demokratisering
och förbättring.
Att
motsätta sig alla anspråk på herravälde, mot självsvåldig handling
och brott mot internationell rätt.
Slutdokument
från konferensen
Detta mötes slutdokument är som helhet mer handlingsinriktat och konkret
än tidigare. På 100 sidor berörs alla internationella frågor. Som
exempel på ställningstaganden kan nämnas att
•
Uttala stöd för Bolivias, Venezuelas och Kubas folk och grundlagsenliga
regeringar, uppmaning till USAs regering att upphöra med extraterritoriella
åtgärder mot Kuba, avsluta den ekonomiska, handels- och finansblockaden,
återlämna ockuperat territorium i Guantanamo, upphöra med olagliga
TV- och radiosändningar mot Kubas Fredskommitte Stöd för Venezuelas
krav på utlämning av Posada Carrilles för att ställa honom inför rätta
för terroristhandlingar,
•
Bekräfta att demokrati är ett universellt värde, grundat på folkens
fritt uttryckta vilja att bestämma sitt eget politiska, ekonomiska,
sociala och kulturella system, med fullt deltagande i dess aspekter,
• Bekräfta att även om alla demokratiska system har gemensamma grunder
och karaktär finns inte någon enda demokratimodell och inget lands
eller världsdels tolkning har företräde framför andras,
•
Avvisa alla anspråk på att kunna skapa demokrati genom förebyggande
krig, hemliga fängelser, olagliga fångtransporter, invasion av andra
länder och regimskifte,
•
Starkt fördöma Israels aggressioner mot Libanon och uttrycka solidaritet
och stöd för Libanons regering och folk och respekt för dess territoriella
integritet,
•
Framhålla behovet av gemensam kamp mot rasism och diskriminering,
för kvinnors emancipation, för ursprungsfolkens rättigheter,
•
Stödja kraven från de länder som saknar kust, de fattigaste länder,
de små öländerna.
Två
särskilda uttalanden antogs, dels om Palestina i solidaritet med det
palestinska folkets rättmätiga krav på självständighet och befrielse
från ockupation, dels om Irans rätt till kärnkraftsutveckling, och
att IAEA är den enda instans som har rätt att avgöra huruvida Iran
uppfyller sina åtaganden.
Eva
Björklund, redaktör för Kubabulletinen