Privat vatten åter till folket

Nyliberala processer brukar betraktas som oåterkalleliga. Från avregleringar och privatiseringar finns ingen återvändo. Men kryphål finns det alltid, skriver Enric Llopis. På 90-talet privatiserades vatten och avlopp i många länder i syd. Under tiden 2000-2014 har det dock skett avprivatiseringar i över hundratalet städer på de fem kontinenterna, allt enligt ett medborgarinitiativ kallat den ”Sociala Pakten för Offentlig Vattenförsörjning”.

Europeiska huvudstäder som Berlin, Budapest och Paris, Atlanta och Indianapolis i USA, men också Buenos Aires, La Paz, Johannesburg, Dar-es-Salaam i Tanzania, Accra i Ghana, Almaty i Kazakstan eller Kuala Lumpur i Malaysia, visar på ett trendbrott.

Avprivatiseringsvågen har också nått Spanien, bland annat i Barcelon- och Córdob-provinserna, eller de 22 kommunerna i Sevilla-provinserna som gått samman i Aguas del Huesna-konsortiet.

Avtal följs inte

Ett av de stora problemen med den privata vattendistributionen är att företagen systematiskt underlåter att efterleva de avtal de tecknat med kommunstyrelserna. Man måste ställa frågan: Hur ligger det till med kontrollmekanismerna? Enligt Jordi Colomer, ansvarig för återkommunaliseringarna i Arenys de Munt (2011-2013) sköts det hela för det mesta synnerligen oproffsigt och dessutom förekommer fall av oförblommerad korruption. Det saknas teknisk personal, det finns för litet tid eller också gör cheferna andra prioriteringar, berättar Jordi Colomer om sin erfarenhet av vattenförsörjningen i Arenys de Munt-kommunen i kustområdet nordost om Barcelona, som har 8 500 invånare.

Återkommunaliseringarna i Spanien inleddes år 1994, när 22 kommuner i Sevilla-provinsen, med sammanlagt 300.000 invånare, gick samman i ett konsortium och anlitade ett privat bolag för att trygga vattenförsörjningen. Mycket snart drabbades de dock av skyhöga kostnader och avtalsbrott från företagets sida. År 2007, efter en ”icke aggressiv” återkommunalisering, återfördes vattenförsörjningen till den offentliga sektorn. ”Sociala Pakten för Offentlig Vattenförsörjning” nämner också exemplet från Torrelavega, där konsortiet sade upp avtalet med Aqualia, ett företag som kontrollerade 51procent av driften. Aqualia anklagades för att manipulera flödesmätare, olovligen anlita dotterbolag och försnilla inköpta produkter.

Också Medina Sidonia-kommunen, med 12.000 invånare, beslöt år 2003 bilda ett bolag för vattenförsörjning. Lucena i Córdoba-provinsen är ännu ett exempel. Nu senast i oktober 2014 tilldelades Sierra de Cádiz-kommunernas samfällighet vattendistributionsuppdraget av Guadalcacín, Torrecera och Estella del Marqués, tre självstyrande lokala förvaltningar i Jerez-provinsen. Samtidigt har Jerez låtit Aqualia behålla sin koncession.

Privata bolag stänger oftare

Vem som står för driften har sin betydelse i dessa tider av ekonomisk tillbakagång. AEOPAS, som är en sammanslutning av offentliga VA-företag, uppskattar att det varje år skickas ut över 500 000 varsel om avstängning av vattentillförseln i Spanien, vilket är 30procent procent mer än för fyra år sedan. De privata vattenbolagen står för cirka 60procent av avstängningarna. Samtidigt har priset på vattnet stigit med 25,5 procent de senaste fem åren till följd av privatiseringen.

Boken ” Remunicipalisation: Putting Water Back into Public Hands”, utgiven i mars 2013 av Martin Pigeon, David A. McDonald, Oliver Hoedeman och Satoko Kishimoto, kan tjäna som underlag för en förståelse av denna företeelse på global nivå. Ett betecknande fall är Paris1), där vattnet återkommunaliserades mellan 2009 och 2010. En omedelbar följd av detta blev en besparing på 35 miljoner euro under det första året och en nedsättning av vattenavgifterna med 8 procent. Dessa siffror ger anledning till misstanke när det gäller drift och vinster hos vattenjättarna Suez och Veolia.

Offentlig sektor mer effektiv

Ökad effektivitet och besparingar blev också följden när vattendriften lades över på den offentliga sektorn i Hamilton i Kanada. Efter en intensiv kampanj från medborgarsammanslutningar och fack mot hemlighetsmakeri och vanskötsel från den privata aktörens sida, blev resultatet enligt ovannämnda bok att det största privatiseringsavtalet i Nordamerika till sist inte förnyades. I Buenos Aires hävde regeringen i halvtid en koncession till Suez som löpte på 30 år. Företaget lämnade genast in en stämning mot den argentinska staten hos Världsbankens Internationella centrum för lösning av investeringstvister (ICSID). ”Beslutet att häva avtalet togs sedan Suez systematiskt brutit mot avtalade åtaganden att utvidga täckningen och förbättra kvaliteten i driften”, heter det i boken.

I Dar-es-Salaam resulterade återförandet av vattenförsörjningen till den offentliga sektorn i påtagliga förbättringar: färre vattenläckor och utvidgad täckning. Privatiseringsäventyret blev ”kort” men ”förödande”. Tanzanias regering hävde ett privatiseringskontrakt som tvingats på landet av Världsbanken med flera institutioner.

Finanskrisen öppnar möjligheter för de sociala rörelserna. I ”Solidaritet och självstyre i Grekland” berättar journalisten Antonio Cuesta Marín om Kinisi 136-rörelsen, ”ett mellanting mellan självstyrande kooperativ och rörelse för politiska krav”, som gjorde motstånd mot privatiseringen av vattnet i Thessaloniki. Man gick tvärtemot regeringens ställningstagande och massmedia och föreslog att vattendistributionen skulle drivas av kvarterskooperativ. En folkomröstning som ägde rum den 18 maj 2014 samtidigt med kommunvalen visade tydligt var medborgarna stod. 98 procent röstade emot privatisering av det offentligägda företaget EYATH.

Av Enric Llopis, journalist vid den spanskspråkiga nättidningen Rebelión, som drivs av ett journalistkollektiv och bedriver alternativ nyhetsförmedling, framför allt om tredje världen.

Översättning och bearbetning. Eva Sjöblom

1) I en artikel i nättidningen Cirkulation om dokumentärfilmen ”Water makes money”, nämner artikelförfattaren Stefan Andersson också följande exempel från Frankrike: * I Grenoble dömdes borgmästaren till fängelse för att ha låtit sig mutas med miljonbelopp av Suez dotterbolag Lyonnaise des Eaux. * I Montpellier tvingades en hög tjänsteman i Veolia att avgå efter att ha utbetalat 1,2 miljoner euro i mutor till ett flertal förtroendevalda. * I Bordeaux fick Suez återbetala 233 miljoner euro, efter en revisionsrapport, som visade att företaget hade fakturerat omotiverade kostnader. * I Toulouse och i flera andra städer har de stora vattenföretagen fått betala en inträdesavgift till kommunen för att få tillgång till VA-driften. Det har handlat om mångmiljonbelopp, som gjort viktiga kommunala satsningar möjliga. Men i sista hand är det abonnenterna, som har fått betala i form av höjda taxor. * I kommuner med privat drift försvinner 17 – 27 procent av vattnet i läckor. I kommuner som själv ansvarar för driften handlar det bara om 3 – 12 procent, detta enligt ett avslöjande i söndagstidningen Le Journal du Dimanche.

Publicerat i “Independent”, 2 september 2014

Originalartikeln (spanska)