Unga väljare vände
etablissemanget ryggen

av Gutemberg Charquero
.

Trots att Uruguay är ett litet land är vänsterkoalitionens seger av stor betydelse för omvärlden. Det är tecken på att en ny tid inletts i Latinamerika.

Det finns anledning att förmoda att det inte är fråga om ett tillfälligt bakslag för de traditionella partierna, Colorado-partiet, som utan avbrott innehaft regeringsmakten i 93 år, och Nacional- eller Blanco-partiet, som samregerat med Colorado-partiet eller haft hela regeringsmakten från 1933 till dags dato. Snarare är dessa partier antagligen på väg att försvinna.

Ledardyrkan och fanor
Uruguay är ett litet land utan varken olje- eller mineraltillgångar. De spanska conquistadorerna rapporterade på sin tid hem om "landområden utan värde". De angränsande länderna Argentina och Brasilien är 14 respektive 50 gånger större till ytan och har en mångdubbelt större befolkning. Uruguays politiska partier såg dagens ljus 1830 ungefär samtidigt som Uruguay fick sin långt ifrån fullständiga självständighet och bildades kring självständighetskampens karismatiska härförare. Partierna saknade alla de brukliga attributen. De karaktäriserades av en villkorslös uppslutning kring ledaren, kring tidens rådande värderingar och kring de vita och röda fanor som respektive parti kämpat under, och som sedermera blev deras främsta dragningskraft. Fotfolket bestod av slätternas vilda, icke läs- och skrivkunniga boskapsskötare, alltid redo att slåss.

De bildade tog över
Landets minoritet av bildade människor, som var fixerad vid den "europeiska civilisationen" såg ned på dessa partibildningar som man lastade för alla de inbördeskrig som bromsade framåtskridande och civilisation, och försökte utan framgång röja undan dem lagstiftningsvägen. Till slut anslöt sig denna elit till partierna och lyckades med tiden manövrera ut de gamla ledarna och ta över ledningen. Mycket blod flöt innan de nya "upplysta" ledarna insåg att det var bättre att gå samman och dela på kakan i stället för att slåss om den. Inte nog med det, man fick också till stånd en lagstiftning för att försäkra sig om att ingen annan politisk kraft skulle kunna komma i regeringsställning, en vallag med så många orättvisor att ingen utanför Uruguay kan förstå sig på den.

Ett eget demokratiskt projekt
Med tiden har landet alltmer tömts på folk och partierna på innehåll, på samma sätt som man på senare år har länsat bankerna och lämnat ett land i ruiner. Bankirer, företag, massmedia med flera stöttepelare åt en alltmer vacklande stat, agerar som om det inte fanns något folk, utom när det drar ihop sig till val. De insåg inte att medborgarna slutat tro på alla de löften som gång på gång uttalats för att sedan ofelbart svikas och börjat föreställa sig ett eget demokratiskt projekt. Den 31 oktober innebar ett mardrömslikt uppvaknande för etablissemanget. Ur massornas synvinkel innebär valsegern att en lång strävan mot politisk mognad och en ihärdig motståndskamp gav utdelning. Först kamp mot ett auktoritärt och odemokratiskt civilt styre, sedan mot den statsterrorism som tillämpades mellan 1973 och 1985 av militären i samverkan med en del civila krafter och med USAs välsignelse. Och när militären väl hade avgått, grusades fullkomligt förhoppningarna om ett annorlunda Uruguay under regeringar ledda av Colorado-partiets Julio M Sanguinetti under två mandatperioder, och däremellan av Luis A. Lacalle från Blanco-partiet, och slutligen Jorge Batlle från Colorado-partiet.

En dynasti i graven
Batlle är den siste representanten från en politikerdynasti som tidigare haft tre medlemmar på presidentposten. En annan var José Batlle y Ordóñez, som under 1900-talets början byggde en välfärdsstat i tredje världen som väckte nyfikenhet bland Europas och USAs politiska experter. Detta ovanliga experiment i välfärd blev möjligt tack vare inre förhållanden, men också yttre omständigheter, till exempel första världskriget, konkurrensen mellan det sönderfallande brittiska imperiet och det uppåtstigande amerikanska, och Uruguay kom att något överdrivet kallas för "Amerikas Schweiz" Korea-kriget satte punkt för den ekonomiska högkonjunktur som välfärdsmodellen hade grundat sig på, och en kris som legat latent i två årtionden bröt ut och ledde till ett uppror som slogs ned med hjälp av statsterrorism.

De unga stödde vänstern
I det senaste valet röstade 90 procent, alltså ett mycket högt valdeltagande, som dels beror på röstplikt, dels på landets demografiska struktur. En stor andel är unga människor födda under diktaturen och förstagångsväljare, och bland dessa rösta de flesta på Frente Amplio. Många ungdomar var dessutom mycket aktiva i valkampanjen. Betydelsefullt var också stödet till Movimiento de Participación Popular (MPM), "Rörelsen för folklig delaktighet", bildad och ledd av överlevande från gerillarörelsen Tupamaros, som slogs ned av militären för trettio år sedan, och sedan flera år tillbaka verksamma i politiken. Rörelsen fick ett så starkt stöd att den blivit den starkaste kraften inom vänsterkoalitionen och den näst största i landet efter Partido Nacional. MPPs ledare José Mujica fick tre gånger så många röster som den förre presidenten och ledaren för en av det regerande Colorado-partiets fraktioner, Julio M. Sanguinetti, som veckorna före valet förgäves drog igång en skrämselkampanj kring José Mujicas förflutna hos gerillan.

Förändra landet
MPP är det största partiet inom koalitionen och José Mujicas har en så stark förankring bland gräsrötterna, vilar ett stort ansvar på detta parti. Frente Amplio har utformat en krisplan för att ta itu med den skriande misär som hundratusentals uruguayare lever i efter åratal med nyliberal politik och utbredd korruption. Parallellt med krisåtgärder skall "snabba men genomtänkta" beslut tas med sikte på den förändring landet väntar på, för att åtminstone börja sätta igång en sådan förändring. Den här gången kommer väljarna inte att passivt vänta på beslut uppifrån. Av avgörande betydelse är att man befäster enigheten inom koalitionen, och sluter upp bakom det latinamerikanska projekt som börjat ta form i och med de förändringar som skett i bland annat Brasilien, Argentina, Venezuela, Bolivia, Ecuador. Hela Latinamerikas framtid är avhängig av denna enighet, och ingen har något att vinna på att den går om intet.

En signal till EU
Frente Amplios valseger är också en signal till omvärlden, särskilt EU, om att både demokratin, sådan som den gestaltat sig i Latinamerika, och de traditionella oligarkiska partierna har spelat ut sin roll. Klockan går inte att vrida tillbaka, oberoende av vad som händer med dessa länders regeringar. Hos USA är någon lyhördhet för detta budskap inte att vänta. Irak-äventyret är på väg att sluta mycket värre än man hade föreställt sig, men ännu allvarligare är USAs ekonomiska situation. Samverkan är vktig För EU har varken Latinamerika eller Uruguay någon hög prioritet. Dock finns här starka band på handelns, kulturens och politikens område, särskilt med Spanien. Hittills har EUs politik rättat sig efter USAs, men äntligen syns tecken på en förändring. I en tid då USA alltmer kommer att tvingas damma av den gamla Monroe-doktrinen, ligger det i Europas intresse att stötta verkligt demokratiska processer, som den som nu inleds i Uruguay. Det är inte fråga om socialism eller expropriering av utländska företag. Det gäller att undvika sönderfall, utplundring och misär, som är det värsta brottet mot de mänskliga rättigheterna och som de sista åren blivit olidlig. Uruguays folk, som nu får uppleva en efterlängtad och välförtjänt vår, är medvetet om problemen, men är fast beslutet att samverka med sin nya regering för att dagens lycka skall bli bestående.

Gutemberg Charquero
Översättning: Eva Sjöblom

.