Media hyllar en brottslig president och presenterar dödsskvadronernas Colombia som ett föredöme för latinamerikaner - till skillnad från Venezuela, skriver James Petras.

Juan Manuel Santos, ökänd försvarsminister associerad med brott mot mänskligheten, vann nyligen presidentvalet i Colombia. Amerikanska medier hyllade resultatet som en stor seger för demokratin. Enligt Financial Times är "Colombia, inte Venezuela, den bästa förebilden för Latinamerika". I vad som måste ha varit den mest skamlöst förskönande omskrivningen på senare år förtiger media pinsamma fakta om valet och den auktoritära politik som Santos stått för senaste decenniet. .

Valet: Vapen, eliter och terror

Val är en process där de politiska villkor som föregått det bestämmer utgången. Under de åtta åren under president Uribes och försvarsminister Santos styre har miljoner, mestadels fattiga bönder, drivits bort från sina hem till gränstrakterna och städernas slum. Regimen förlitade sig både på militären och på de 30 000 medlemmarna i de paramilitära dödsskvadronerna för att döda och terrorisera byar som bedömdes sympatisera med det väpnade uppror som påverkar miljoner fattiga landsbygdsbor. Över 20 000 personer har dödats, enligt organisationer för mänskliga rättigheter, dödsfall som falskeligen skyllts på gerillagrupper. Militären under Santos har regelbundet omringat och skjutit ner fattiga ungdomar på landsbygden och kallat insatserna för viktiga segrar över FARC-gerillan. Ledare för de paramilitära dödsskvadronerna har bekräftat att över 60 medlemmar i kongressen, som stöder Uribe-Santos-regimen, har stått på deras avlöningslistor och säkrat röster i regioner de kontrollerar. Konfronterade med dessa förödande vittnesmål har Uribe-Santos spelat dubbelt och överlämnat sina kolleger i dödsskvadronerna till USA, där den juridiska processen täckt upp sambanden mellan massmord och Uribe-Santos-regimen. Över 200 fackföreningsaktiva, medlemmar i organisationer för mänskliga rättigheter, journalister och politiker som kritiserat Uribes-Santos har mördats av dödsskvadronerna. Fackliga centralorganisationer runt om i världen har publicerat rapporter och gjort uttalanden som fördömer Colombia, som ett av de farligaste länderna i världen för fackliga aktivister. Alla grupperingar som kritiserat regimen har terroriserats, ledare har dödats, hotats eller tvingats i exil, något som omintetgjort oberoende politiskt motstånd. Den statliga terrorn har också underminerat möjligheter att genomföra ett fritt och demokratiskt val.

Santos fick bara 30 procent av rösterna

På själva valdagen mobiliserade regimen över 350 000 militärer och poliser, många med en historia av våldsamma aktiviteter bakom sig, för att "övervaka" valet och påminna väljarna om makten bakom de officiella kandidaterna. Valresultatet var långtifrån det folkliga mandat som medierna hävdar. Vinnare var de som avstod från att rösta, ca 56 procent av de röstberättigade, den hållning som FARC förordat. Det innebär inte att de som lät bli att rösta skulle sympatisera med FARC, snarare avspeglar det missnöjet med regimens våldsamhet och oförmåga att hantera arbetslösheten, som uppgår till 40 procent av de arbetsföra. Faktum är att Santos fick 30 procent av rösterna, något som knappast är ett mandat. Analyserar vi de röstandes bakgrund är det tydligt att han fått elitens stöd. I slumområdena och på landsbygden avstod 80 procent av befolkningen från att rösta. I medelklassområdena i de större städerna röstade 60 procent för regimen. Uribe-Santos skyllde det magra resultatet på vädret (som var klart och torrt) och på fotbollsmatcher (som bara pågick delar av valdagen).

Att jämföra Colombia och Venezuela

Trots detta utfaller Financial Times jämförelse (6/23/10) av Colombia och Venezuela till det förra landets fördel. Venezuela under Chaves sägs vara osäkert, auktoritärt och på ekonomisk nedgång. Colombia däremot en blomstrande demokrati i säkra omgivningar - förutom när de fattiga protesterar mot väpnade godsägares landstölder. Tidningen "glömmer" att nämna hur paramilitära gäng terroriserar den colombianska landsbygden, utan koncentrerar sig på brottsligheten i Caracas. Regeringen i Venezuela stöder de sociala rörelser som i Colombia är ett mål för militären. De enda paramilitära grupperna i Venezuela är colombianer som tränger sig in över gränsen och förföljs av det venezolanska nationalgardet. I Venezuela deltar facket i ledningen av de stora industriföretagen, i Colombia mördas de, i likhet med arbetare på kol-, olja-, bananföretagen, liksom anställda av Coca Cola. Bakom medias lögner om valet i Colombia finns tydliga överväganden. Uribe-Santos är varma anhängare av den fria marknaden och står bakom amerikanska frihandelsöverenskommelser. Uribe-Santos får ovillkorat stöd från Pentagon, de tar emot sex miljarder dollar och sköter sju USA-styrda militärbaser, som hotar Venezuela, Ecuador och andra regimer som Obama-regimen bedömer som fientliga till amerikansk dominans. Uribe-Santos har erkänt regimen i Honduras, en produkt av den amerikastödda militärkuppen 2009, till skillnad från övriga Latinamerika. Det faktum att media så entusiastiskt stöder regimen med de värsta brotten på sitt samvete sen militärjuntornas tid på 70-80-talen, är ett tecken på högervridningen under Obamas och Wall Streets styre. Enligt media och Vita huset är dödsskvadronsdemokratier som Colombia ett lämpligt föredöme för Latinamerika. Problemet är att de flesta medborgare föredrar demokrati utan dödsskvadroner och knarkhandlande presidenter. I nuläget är det USA:s tre såtaste vänner på kontinenten: Colombia, Peru och Mexico, som producerar och säljer 80 procent av kokainet i regionen. Kommer detta att nämnas i medias hyllningar av den nyvalde presidenten?

James Petras

Översättning: Eva Berlin

James Petras är professor emeritus i sociologi vid Binghamton University i New York. Han har skrivit över 60 böcker och hundratals artiklar om framför allt Latinamerika och konflikterna i Mellanöstern.