Att
Nobels fredspris tilldelats Muhammad Yunus och hans "fattigbank" Grameen
Bank, gläder mig kolossalt, eftersom det är ett erkännande av ett oförtrutet
och föredömligt engagemang hos en människa som har lyckats lyfta miljoner
människor ur fattigdomen i Bangladesh, skriver Juan Torre López.
Att
Nobels fredspris tilldelats Muhammad Yunus och hans "fattigbank" Grameen
Bank, gläder mig kolossalt, eftersom det är ett erkännande av ett oförtrutet
och föredömligt engagemang hos en människa som har lyckats lyfta miljoner
människor ur fattigdomen i Bangladesh, skriver Juan Torre López. Muhammad
Yunus bildade Grameen Bank år 1976 för att ge mikrokrediter, till en
början på 40-45 dollar, utan säkerhet till de fattigaste bland fattiga
på landsbygden. Eftersom han inte krävt någon säkerhet har han lyckats
skapa ett system grundat på ömsesidigt förtroende, solidaritet, ansvarskänsla,
delaktighet och skaparanda.
Största
kreditgivaren
Idag är Muhammad Yunus bank det största kreditinstitutet på landsbygden
i Bandladesh med över 2.3 miljoner låntagare. 66 procent av alla dessa
har redan med god marginal tagit sig över fattigdomsgränsen. 94 procent
av låntagarna är kvinnor. Idag ligger lånen på 160 dollar i genomsnitt,
och återbetalningsfrekvensen ligger på över 95 procent. Men detta välförtjänta
fredspris länder också till eftertanke.
Till
att börja med är det fel att ge Yunus just fredspriset. Om man accepterar
att hans strategi att bevilja tusentals små krediter utan säkerhet,
på fördelaktiga villkor och utan vinstintresse, har hjälpt till att
utrota fattigdom, borde man ha inte givit honom fredspriset utan ekonomipriset.
Detta inte sagt på skämt, det är en viktig fråga. Varför tycker inte
den svenska Riksbanken, som delar ut ekonomipriset, att det är mycket
viktigare att få slut på fattigdomen och lyckas med det i praktiken,
om än i liten skala, än att ägna sig åt teoretiska spetsfundigheter
som allt som oftast inte har några positiva effekter på välfärden, hur
snillrika de än kan tyckas för akademikerna?
Fattigdom
ingen nyhet
Nyheter om den fattigdom och utslagning, den svält och nöd som orsakas
av de ekonomiska relationerna i vår tid hittar man nästan aldrig på
tidningarnas ekonomisidor, som om detta alls inte hade att göra med
företag, pengar och banker. Här föreligger en manipulation, som man
måste svara på genom att envist hävda att den ekonomi som odlas i renläriga
akademiska kretsar, nyliberala ministerier och handelshögskolor är en
ideologiskt betingad konstruktion som inte har som mål att lösa mänsklighetens
verkliga problem.
Bidrar
till utslagning
För det andra måste vi betänka att om dessa mikrokrediter gör en sådan
nytta när det gäller att bekämpa fattigdomen, så är det just därför
att de inte beviljas av banker och andra finansinstitut. Muhammad Yunus
påtalar ständigt att de traditionella bankerna bidrar till ekonomisk
och social utslagning eftersom man vägrar ge lån till fattiga, det vill
säga till människor som inte har annan säkerhet att erbjuda än sin egen
person, sitt arbete, sina idéer och sin företagsamhet.
De
behövande blir utan
För det tredje: Att tillstå att Yunus experiment med små krediter utan
vinstintresse varit framgångsrikt när det gäller att bekämpa fattigdomen
innebär samtidigt att man erkänner att bankernas kolossala vinster och
omoraliska hantering i övrigt inte alls fungerar för att skapa rikedom,
jobb och välstånd i ekonomin. Tvärtom, eftersom enbart vinstintresset
styr hur bankerna använder sina tillgångar, skapas en artificiell brist,
och de som mest behöver finansieringskällor blir utan. Mohammed Yunus
experiment med billiga och generösa krediter, där man samtidigt ställer
krav på de fattiga är å andra sidan ett tydligt bevis på att ekonomin
kan fungera utan vinstintresset som främsta drivkraft.
Bankväsendets bankrutt
Allt detta leder fram till den avgörande frågan: Om en enda människa
kan lyfta miljontals människor ur fattigdomen bara genom att med sin
"fattigbank" bevilja krediter på 40-50 dollar, hur kan man då försvara
att det fortfarande finns hundratals miljoner fattiga i världen, medan
bankerna sitter på miljarder och åter miljarder dollar? Svaret kan bara
bli: Att erkänna Muhammad Yunus bedrift är liktydigt med att erkänna
det kapitalistiska bankväsendets historiska misslyckande, ett bankväsende
som bara ägnar sig åt att lägga pengar på hög och dela ut dem till ett
redan välbärgat fåtal.
Min
övertygelse och min erfarenhet säger mig att dessa mikrokrediter behövs
och att systemet måste byggas ut, men att det skall ställas krav på
finansinstituten att krediter beviljas utan säkerheter som kan innebära
en alltför stor enorm ekonomisk börda för låntagarna. Egentligen borde
man kräva av bankerna att de avsätter en del av sina tillgångar till
den här sortens finansieringsmöjligheter, och i dessa nyliberala tider
är det mera befogat än någonsin att bankerna i denna bemärkelse "förstatligas".
Juan
Torres López, professor i tillämpad ekonomi vid Malagas universitet,
och medarbetare i den spanska nättidningen Rebelión www.rebelion.org
Översättning: Eva Sjöblom