Imperiet - kapitalismens högsta stadium

Imperiet är ett försök att förstå de omvandlingar som pågår på jorden, både ekonomiskt, socialt men framför allt ideologiskt. Författarna Michael Hardt och Antoni Negri anser att det nya imperiet är en nätverksliknande maktstruktur som tar över från nationalstaterna. Mot imperiet står "mängden" som är de skapande och älskande människorna som inte vill känna några gränser.
Två idéer är själva grunden i boken "Imperiet", som skrivits fyrhändigt av två samhällsvetare, amerikanen Michael Hardt och italienaren Toni Negri. Den har två utgångspunkter: för det första att det inte finns någon global marknad (på det sätt som har hävdats ända sedan Berlinmurens fall och det gäller inte bara i makroekonomiska utan även i politiska termer) utan en juridisk ram och denna kan inte existera utan en makt som garanterar dess effektivitet.

För det andra att denna juridiska ordning, som författarna kallar "imperielik", anger inte bara utseendet på den högsta makt som strävar efter att organisera den utan den registrerar också människors liv och underkastelse, produktionen och klasskampen vilka har antagit nya former.

Alltsedan Berlinmurens fall har i stort sett den internationella politiken bekräftat denna hypotes.

Tecknen på makt
Världsmarknaden förenas politiskt av det som alltid har varit tecken på suveränitet: militär, valuta-, kommunikativ, kulturell och språklig makt. Den militära makten av att en enda auktoritet förfogar över hela vapenparaplyet, däribland kärnvapen; makten över valutan strävar efter en hegemoni över alla andra valutor och vilken hela finansmarknaden är underkastad; den kommunikativa makten överförs genom att en enda kulturell modell triumferar, ytterst i ett enda universellt språk. Detta system är övernationellt, finns över hela världen, är totalt och kallas därför: "imperiet".

Författarna skiljer mellan denna imperielika styrelseform och det som under århundraden har kallats "imperialism". I det sistnämnda begreppet lägger de in en nationalstats expansion utanför sina egna gränser; upprättandet av koloniala förbindelser (ofta kamouflerade bakom uttryck som "modernisering") på bekostnad av de folk som hittills har varit främmande för den eurocentrerade processen i den kapitalistiska civilisationen; men även den militära, ekonomiska och kulturella - för att inte säga rasistiska - aggression starka nationer visar mot fattiga nationer.

I den nuvarande imperiefasen finns inte längre någon imperialism - i de fall en sådan ännu existerar rör det sig om ett övergångsfenomen mot en spridning av värderingar och makt inom ramen för imperiet.

Vinnaren av det "kollektiva kapitalet"
Likaså existerar det inte längre nationalstater, eftersom dessa inte längre kan karakteriseras av kännemärkena på suveränitet, det vill säga egen militär, politisk och kulturell makt. Dessa har sugits upp och ersatts av imperiets centrala maktstruktur. De gamla koloniernas underkastelse inför de imperialistiska nationalstaterna, liksom den imperialistiska hierarkin över hela kontinenter försvinner för att omorganiseras till att bli en funktion inom det nya imperiets enhet.

Någon kanske ställer sig frågan varför författarna använder begreppet "imperiet" och inte bara amerikansk imperialism. De anser att det skulle vara att ge efter för nationella, för att inte säga nationalistiska strömningar. (Dessutom har USA varit mindre imperialistiskt än Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Holland.) Imperiet är för dem det gränsöverskridande kapitalistiska systemet. Det handlar om det "kollektiva kapitalet", den kraft som har vunnit kriget mot medborgarna under 1900-talet.

Att bekämpa imperiet i namn av nationalstaten avslöjar en total brist på förståelse inför verkligheten och det övernationella befälet, dess imperielika utseende och klasshemvist. Det leder till en mystifikation. I det "kollektiva kapitalets" imperium deltar såväl amerikanska som europeiska kapitalister, likaväl som de vilka bygger sin förmögenhet på rysk korruption eller den i Arabvärlden, Asien och Afrika - de som kan skicka sina barn att studera vid Harvard och sina pengar till Wall Street.

Stärker kontrollen över våra liv
Visserligen skulle amerikanska myndigheter inte kunna säga nej till att axla ansvaret för en imperieregering. Författarna anser dock att denna uppfattning måste nyanseras. Den amerikanska eliten är nämligen till stor del avhängig av den multinationella maktstrukturen. Den monarklike amerikanske presidenten står under inflytande av den "aristokratiska" makten, det vill säga de stora multinationella företagen och finanshusen. Denne måste också räkna med påtryckningar från fattiga nationer och olika icke-statliga organisationer (NGOs), kort sagt från den "demokratiska" makten genom dem som företräder de exploaterade och marginaliserade.

Den amerikanska författningen möjliggör för presidenten att i världsomfattande skala utveckla en mängd styrelsefunktioner och inlemma dem i sin egen dynamik för att skapa ett internationellt allmänt utrymme. Det nu så berömda "slutet på historien" består av just denna balans mellan de konungsliga, aristokratiska och demokratiska funktionerna såsom de är fastslagna i den författning som har utvidgats på ett imperiemaner till att omfatta världsmarknaden.

Egentligen är en hel del av imperiets pretentioner på hegemoni fullständigt illusoriska. Det hindrar emellertid inte dess juridiska, politiska och suveräna ordning från att vara mer effektiva - och naturligtvis mer totalitära - än tidigare styrelseformer. Den slår nämligen rot i alltfler av världens regioner genom att spela på en ekonomisk-finansiell förening som ett maktinstrument i den imperielika rätten. Och detta får den illavarslande konsekvensen att den stärker sin kontroll över alla aspekter av våra liv.

Värderingar i produktionen
Detta får författarna att tala om en ny, "biopolitisk" karaktär i imperiets makt. Med detta vill de säga, att vi är på väg från det "fordartade" produktionssättet i tillverkningsindustrin till former som i stället fokuserar på värderingar; sociala och immateriella former; former som lägger tonvikten på livets intellektuella och känslomässiga uttryck, tiden för reproduktion, de fattigas folkomflyttning över kontinenterna. Imperiet konstruerar en biopolitisk ordning, eftersom produktionen har blivit biopolitisk.

Med andra ord: då nationalstaten använder sig av disciplinära metoder för att organisera maktutövandet och samförståndet - varigenom det skapar på samma gång en viss social produktiv integration och lämpliga modeller för medborgarskap, utvecklar imperiet kontrollmetoder, som påverkar livets alla aspekter och ger belöning genom olika former av produktionssätt och medborgarskap. Dessa överensstämmer med den totalitära manipulationen av våra aktiviteter; påverkan på miljön, våra sociala och kulturella förhållanden osv.

Kontroll över samhällen
Om produktionens gränsöverskridande karaktär uppmuntrar till rörlighet och social flexibilitet ökar den också maktens pyramidlika struktur och den globala kontrollen över samhällena. Denna process tycks oåterkallelig vad gäller nationernas uppgående i imperiet, omflyttningen av produktionen till fabriker som ger god avkastning, hur kommunikationen går, ja ända upp till styrelsesättet där disciplinära åtgärder går mot ren kontroll. Ur marxistisk (och författarnas) synvinkel är detta ett resultat av en klasskamp: i de utvecklade ekonomierna av arbetarna, i tredje världen av proletärerna och i de forna realsocialistiska ekonomierna av frigörelserörelser. Det är alltså kampen som generar utvecklingen, proletariatets rörelser skapar historien.

Arbetarnas kamp mot det tayloristiska arbetet har påskyndat den tekniska revolutionen, vilket i sin tur har lett till en datorisering av produktionen. På samma sätt har trycket från arbetarna i de post-koloniala länderna i Asien och Afrika lett till samtidiga snabba produktivitetshöjningar och folkomflyttningar. Detta har i sin tur medfört en uppmjukning av de rigida nationella arbetsmarknaderna. Slutligen har i de så kallade socialistiska länderna en frihetslängtan inom den nya, tekniskt mer kompetenta och intellektuella arbetsstyrkan sprängt den uråldriga socialistiska disciplinen och samtidigt slagit sönder den artificiella, stalinistiska förvrängningen av världsmarknaden.

Internationell solidaritet som motkraft
Imperiets upprättande är en kapitalistisk reaktion på krisen i de gamla systemen och syftar till att disciplinera arbetsstyrkan i världsvid skala. Det inleder därmed en ny etapp i de exploaterades kamp mot kapitalets makt. Nationalstaten, som stänger inne klasskampen inom sina gränser, är på utdöende.

Att tillerkänna arbetarrörelsen en roll i detta paradigmskifte för kapitalets makt är absolut nödvändigt, anser författarna, om dessa ska befrias från det kapitalistiska produktionssättet. Däremot ska man distansera sig från dem som gråter krokodiltårar över att socialismens korporativa avtal har försvunnit och den nationella fackföreningsrörelsen försvagats liksom från dem som är nostalgiskt bedrövade över att den socialdemokratiska reformismen har spelat ut sin roll. Dessa lever mer på en utopi än i verkligheten.

Vi lever nu inom en världsmarknad. Författarna vill därför göra sig till tolkar för att detta en dag ska leda till en enhet av de exploaterade klasserna inom den internationella kommunismen. Detta gör de, därför att de redan ser nya krafter födas i hela världen - alltså internationell solidaritet.

För "realisterna" är denna tanke lätt att vifta bort: systemet är så starkt. Mot detta kan man, som författarna gör, hävda att en kritisk teori kan bygga på en resonabel utopi. Det är inget ovanligt. Om kapitalismen håller på med att omstruktureras är det för dem lika följdriktigt att även arbetarklassen gör så. De ser att ett nytt medvetande växer fram, där det "privata" och "nationella" har överlevt sig själv för att i stället bytas ut mot det "gemensamma" - kommunismen.

Fredrik Swenson
Augusti 2001

Michael Hardt är professor i litteraturvetenskap vid Duke University i USA. Han har bland annat skrivit böcker om filosofen Gilles Deleuze. Antoni Negri är italiensk filosof och har skrivit böcker inom politisk teori och han är den som är mest känd av författarna. Han var tidigare chef för den statsvetenskapliga institutionen vid Paduas Universitet men även historisk ledare för Potere Operaio (arbetarrnakt) under 1970-talet. Sedan 1997 avtjänar han (med frigång dagtid) ett 17 år långt fängelsestraff för "väpnat uppror mot staten". Författarna arbetar för närvarande på en uppföljning av Imperiet. Imperiet utkom på svenska i maj 2003 på förlagen Vertigo och Glänta i samarbete med Fronesis.